Jag har alltid haft dåligt tålamod, men nu har det fan blivit extremt. Det känns som att jag konstant är stressad, fast jag inte har någon anledning att vara det. Jag klarar inte ens av att borsta tänderna utan att multitask'a samtidigt. Jag blir så uttråkad av att bara stå rakt upp och ner och borsta tänderna. ALLT jag gör ska gå så fort som möjligt. Att vänta är bland det värsta jag vet. Jag ryser bara av tanken på att stå och vänta på en buss i 20 minuter utan att ha något att sysselsätta sig med. Är det någon annan som känner igen sig?

Jag och min mamma är två totala motpoler på det här planet. Jag gör allt så snabbt som möjligt och hon tar tid på sig, för att göra allt ordentligt och norggrant. Eftersom vi bor under samma tak leder det till en hel del friktioner. Haha. Varje gång vi ska åka iväg någonstans så tar jag på mig ytterkläderna på 2 sekunder, sedan får jag stå och vänta på henne som ska vela om vad hon ska ha på sig, fixa håret, gå på toaletten och måla läppstift. Vi lämnar nog aldrig huset tillsammans utan att jag är irriterad.

Idag skulle jag gymma, men jag ångrade mig. Jag tyckte att det var en mycket bättre idé att stanna hemma och hetsa...

För i helvete... Jag klev upp kl 08 idag. Inledde dagen med gröt. Det kändes bra. Jag hade bestämt med pappa att vi skulle träna kl 12. Fyra timmar att sysselsätta sig alltså. Jag hade tankat hem en massa serier så det var inga problem, tänkte jag. Så ringer pappa och säger att han inte kan träna förrän kl 14. Ytterligare två timmar att sysselsätta sig. I bakhuvudet hade jag även att han och jag skulle åka och fika efter träningen plus att jag har bokat in en myskväll med en kompis (dvs godis, chips etc). Jag började få lite panik eftersom jag visste att kaloriintaget för den här dagen skulle bli helt uppåt väggarna. Direkt slog tankarna om att hetsa in. Det blev ca 20 pepparkakor, 4 stora bullar och 2 andra kakor + 2 stora glas mjölk. Jag orkar fan inte... Jag orkar inte bry mig mer.

Ibland så inser jag hur jävulskt egoistisk jag är egentligen. Idag träffade jag min bästa vän. Hon är verkligen helt fantastisk och den enda i min närhet som jag egentligen klassar som en riktig vän. Hon släppte en enorm bomb under vår lilla träff. Hon är gravid. Jag ville lägga mig ner och gråta på plats. Jag grattade såklart henne, hon var ju lycklig över det. Anledningen till att jag blev så förkrossad är att jag vet vad det innebär när någon skaffar barn. De prioriterar inte sina vänner lika mycket längre. Helt plötsligt har de ju en familj. Jag gick därifrån helt tom. Vad kommer att hända nu? Måste jag hitta någon som kan ersätta henne?

Min impulstanke var att gå hem och vräka i mig allt i matväg jag kunde hitta. Jag började fantisera om det där goda brödet och nougaten jag visste väntade på mig. Jag gjorde mitt bästa för att skjuta undan tankarna. Istället hamnade jag framför datorn. Snabbt kände jag mig rastlös och tankarna återkom igen. Jag försökte tänka på något annat som skulle kunna ge mig en liknande effekt. Då kom jag på det: shopping! Jag letade mig in på zoovillage.com, desperat för att hitta något att köpa. Jag har länge suktat efter ett par Converse. Sagt och gjort, nu är de påväg hem till mig. Nu känner jag mig ganska nöjd ändå. Frågan är bara hur länge...

Jag har lärt mig en ny kräkteknik. Jag står numera upp, hängandes över toalettstolen, när jag spyr. Förut satt jag ner, men jag bestämde mig för att testa något nytt. Fan vad bra det funkar. Allt bara väller ut ur mig. Som en explosion. Nu behöver jag inte jobba lika hårt för att få upp maten. Pricken över i:et är den blandning av spya och toalettvatten som skvätter i ansiktet och håret. Trots förebyggande arbete med toalettpapper så skjuts det ur mig med en sådan jävla kraft att jag blir helt dränkt. Den första blicken i spegeln efter en kräkning är alltid lika underbar: Blodsprängda ögon, tårar som rinner ner för kinderna (+mascara), snor som droppar från näsan och spya i mungiporna och på hakan. Ahhhh glory times...

En låt om ätstörningar. Lyssna på den. Just go ahead and do it...

Imorgon har jag bestämt mig för att jag inte ska hetsäta. JAG SKA INTE. INTEEEEE!!!!!!!!! Punkt slut. Inte inte inte inte inte! Jag har gjort ett litet matschema för morgondagen och det ska jag fan hålla mig till. Egentligen skiter jag i VAD jag äter, bara jag håller mig till vad jag ska äta och inte hetsäter. Here we go.

Frukost: Gröt
Lunch: Omelett på 2 ägg (men bara en äggula) och kalkon + knäckebrödsmacka
Mellanmål: Kaffe och yoghurt eller macka
Middag: Oklart ännu
Kvällsmål: En halv shake

Wish me luck...

Ännu en misslyckad dag. Ögonen är svullna och blodsprängda, magen värker, huvudet exploderar snart och det tjuter i öronen. Det bara fortsätter. Varje dag ser likadan ut med samma prioritet: äta. Det konstanta suget som är omöjligt att tillfredsställa. Jag vill bara greppa en kniv, skära upp magen och tömma den på alla äckliga kalorier jag har ätit idag. Jag vill ha allt ogjort.

Åh, jag blir tokig på dessa svängningar. Just nu har jag ingen motivation till något. Jag orkar inte träna, jag orkar inte gå till skolan, jag orkar inte träffa människor. Inget. Jag vill bara äta hela tiden. Sådana här dagar/veckor tär verkligen på mig. Helt plötsligt kan jag få något ryck och träna som en galning och äta bra mat, men lika fort hamnar jag i sådana här svackor. Jag har varit påväg till gymmet eller ut på en promenad flera flera gånger de senaste dagarna, men jag har vänt i dörren för lusten och orken har inte varit tillräcklig. Jag hoppas bara att det vänder snart igen...

 

 

När jag hetsäter så äter jag alltid samma slags godis. Jag handlar på samma affär med samma sortiment. Bilden ovan är tagen rakt ner i en godisskål. Nu har jag dock börjat märka att allt godis smakar spya. Vidrigt va? Eftersom jag kräks varje gång jag äter godis så förknippar jag nu smakerna med hur det smakar när jag kräks upp det. Uäk...

Wow... Sådana här dagar märker jag verkligen vad som triggar igång hetsätningarna. Om ni har läst mitt tidigare inlägg så har ni nog förstått att något har gått snett. Jag orkar inte gå in på vad som har hänt, men hela den här dagen har varit riktigt jobbig. Jag har varit upprörd och uttråkad. Det två kombinationerna kan omöjligt leda till något annat än katastrof. Den senaste veckan har jag haft sådan bra kontroll över mitt ätande. Jag har motionerat och ätit som man ska och jag har varit så glad över det. Nu låter jag den där idioten rasera allt för mig igen. Jag blir arg på mig själv för att jag låter min lycka styras av andra människor. Har jag blivit så svag nu?

Jag gick lös ordentligt förut i alla fall. Jag bestämde mig för att gå och handla godis. Närmare 400 gram som jag åt på 10 min plus att jag gick lös i skafferiet efter det. Självklart gjorde jag mig av med det sedan, men jag mår så jävla pissigt nu. Förut kände jag mig i alla fall glad efter att ha kräkts, men nu försvinner inte ångesten längre. Nu blir den bara ännu tyngre.

Jag är så !@#%"!@ förbannad just nu! Jag vet inte var jag ska ta vägen eller var jag ska göra av min ilska. Att du tror att jag är så jävla blåst får mig att vilja strypa dig långsamt. Jävligt långsamt. En idiot mindre att lägga ner min energi på i alla fall. Skönt, du bevisade bara att du förtjänar smeknamnet "Mr a-hole". So long, sucker.

Klarar man sig utan vänner? Jag vet inte, men jag börjar överväga att säga upp kontakten med mina. Jag är trött på dessa ytliga vänskaper. Jag vill ha riktiga vänner. Vänner som man kan prata om allt med utan att bli utdömd. Jag är den där vännen som lyssnar. Jag lyssnar, lyssnar, lyssnar och lyssnar. Stöttar, stöttar, stöttar och stöttar. Jag får höra de mest ointressanta saker. Ytliga jävla skitsaker, men trots det så lyssnar jag alltid uppmärksamt. Jag gör det för min väns skull, för jag tycker att vänner gör så. Men jag då? Ska inte jag bli behandlad på samma sätt? Ingen av mina vänner frågar mig någonsin något. Inte hur jag mår, inte vad som händer, hur det går i skolan etc. När jag försöker ventliera om något så är det uppenbart att de inte bryr sig. Tillslut slutar man försöka. Många människor är så äckligt jävla egocentriska. Som om jag någonsin ens skulle överväga att berätta om mina ätstörningar för dem? Därför är det så skönt att jag har den här bloggen och er läsare. Här får jag utlopp för hur jag känner och jag får stöd och feedback. Tack! <3

 

 

 

 

Jag kom nyss hem från lunch med mamma. Kolla vilken fin pastasallad med parmaskinka jag åt. Resten av dagen måste jag tyvärr plugga. Jag har hemtenta den här veckan. Motivationen är likamed noll. Att solen skiner ute gör mig inte direkt sugen att sitta med en massa tråkiga böcker. Men nä, nu ska jag göra en stor kopp kaffe och ta mig i kragen. Tack ännu en gång för de fina kommentarerna angående Mr a-hole (som för övrigt verkar ha tagit avstånd ännu en gång. Haha). Ni är verkligen fantastiska!

Haha, mina vänner, jag måste bara få ventilera lite. Jag tycker att detta är så hysteriskt roligt. Killar är fan inte riktiga på en fläck. Eller så är det bara jag som träffar jävligt märkliga killar. Snacka om att mr a-hole har gjort en helvändning.

Vi pratade via msn härom kvällen. Innan ni läser bör ni veta att vi har limmat på varandra sedan 2007, så vi har känt varandra länge nu. Han frågade rakt ut varför jag inte kunde se honom och mig i ett förhållande. Jag satt där som ett frågetecken och undrade var fan det där kom ifrån, men svarade att jag aldrig hade sett vår relation ur det perspektivet, utan mer som en liten flirt till och från. Han sa att han hade försökt skapa något seriöst med mig så många gånger nu, men att jag var så "svår" att räkna ut. Att det var svårt att veta vad jag känner, för att jag aldrig sa något. Han hade knackat på så många gånger men aldrig blivit insläppt, sa han. Jag höll med om att jag är svår att komma nära. Hallå, killen... Jag är en skorpion*, vi är sådana ^_^

Samtidigt satt jag där och var totalförvirrad eftersom det alltid är han som har tagit avstånd från mig, vilket jag även sa till honom. Han sa att det inte var medvetet. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Förut har jag alltid resonerat så att han har tagit avstånd för att han har varit rädd för att jag skulle ha velat något mer än honom. Det har gjort mig förbannad eftersom jag alltid har sett det som att vi bara har haft lite "roligt", så det har alltid slutat med att jag har varit förbannad och besviken. Jag har ingen aning om var vi står nu. Det är svårt att hantera det hela. Ge mig tips! Hur gör jag?

*Scorpios have a very strong reserve, and a lot is hidden below the surface. Scorpios are a master at hiding their emotions. What a scorpio shows on the outside is not necessarily what he or she's really feeling. Scorpios are very weary of the games that other people try to play and they are very aware of it. A scorpio woman won't give a man her heart very easily, because she is weary of trusting another person. The man will have to go through a series of 'mental testes' in order for the relationship to get solid and close.

Jag var inne på forumet whyeat. Där hittade jag detta. Om du sitter där precis just nu och funderar på att testa göra dig av med ångesten genom att kräkas... Läs då detta först. Jag tyckte att det var väldigt bra skrivet.

"It is because it feels fantastic the first time that it is so addictive. It is like alcoholism and alcohol; drug addiction and the hit; gambling and a win. It is addictive because it feels fantastic. It will feel fantastic for a few months or so. You will eat and then you can throw up and you might lose weight.

Then you will think "well if I can just eat anything, I might as well eat anything." So you do. So instead of purging what you eat, you eat in order to purge. And then you start binging (because you can eat anything, right?) So the intake gets bigger. And your stomach expands. And you eat more.

And then you find yourself planning your next binge, your next purge. And all's well, for a bit, except you don't lose as much weight as you used to. Heck, you might gain if your binges get too big.

And then from once a day? a couple of times a week? your binges will come every day.

And then you lose your gag reflex.

And instead of 1 minute - purge! all the food gone! - you're there for half an hour, an hour, or more, retching but nothing comes up. But all the while, whether you manage to get anything out or not, your potassium levels have dropped off the face of the planet (cardiac arrest, anyone?), your eyes are bloodshot (haemorrhage, anyone?), your cheeks are swollen, your tear ducts are running freely.

If this has gone on for a while, then maybe you'll even have eroded teeth thrown in as an extra, and scars on the back of your knuckles, and blood clots coming out with the purged food (or not, because you've lost your gag reflex now).

But that's okay. You can stop before then, right? You're lucky, right, because this time your stomach didn't rupture leaving you to die from blood loss/shock. You can stop before that stage. You can stop whenever you want. Because you're in control. Right? Right?

Wrong.

You will never be able to stop. By the time you know you're utterly, utterly fucked, it's too late. Because you're utterly, utterly fucked.

Bye bye time management (you're planning your next b/p session, you're eating, you're thinking of eating, perhaps you're trying not to eat); bye bye control (you'll buy anything and everything at the supermarket, you'll be there ages, maybe you'll steal for money to buy food -c.f.: the reference above to alcoholism/drug addiction), perhaps from the people you love most. Perhaps you'll start stealing food off other people, just to get that full feeling. Bye bye school grades/academic degree/career/sense of achievement/ambition.

Hello depression.

And then, you decide to recover! great! stop purging! But now, you still can't stop binging. And you eat. And eat. And eat. But you can't throw up anymore. So skinny you becomes fatty you.

Depression gets worse.

Fatty you, fatty, fatty fatty you and it doesn't stop, it doesn't stop, and instead of an eating disorder that gave you satisfaction - an ED that helped you lose weight and maybe even gave you control and confidence - that control, that confidence, that satisfaction... has been replaced by self-loathing, by failure, by hate hate hate and you no longer feel in control because you can't stop. You won't stop. I promise you, no matter how long it takes, there will come a day that you cannot stop.

Depression gets worse...

And then it's all enough, it's all enough... how to make it all end? The failure that is one who got fat from trying to be thin. How to make it all end?

How to make it all end...."

Jag blir så otroligt glad av att logga in och se alla fina och upplyftande kommentarer ni skriver till mig. Det betyder verkligen mycket. Det glädjer mig att se att vi tjejer kan stötta varandra istället för att trycka ner varandra, som vi har en tendens att kunna göra. På den här fronten är vi dock allierade allihopa. Det är oss mot demonerna och vi kommer att vinna. Den som sa "ensam är stark" vet inte vad han pratade om. Tillsammans är vi starkare!

 

AAAAAHHHH. Vad fan är det för fel på folk? Seriöst. Det var tre par här på middag igår. Vuxna dvs. Ena paret känner jag lite, men inte de andra. Det var en sådan där middag jag avskyr. En ytlig middag. En middag man inte har för att man är goda vänner, utan en middag där man ska sitta stel som en pinne och ytan är det enda som är viktigt. Allt var tvunget att vara perfekt. Mamma och hennes sambo har varit helt frenetiska de senaste dagarna. Jag blev matt bara av tanken på en helkväll med fejkade leenden. Jag förstår inte... Vem fan tycker om att gå på en middag där alla sitter som om de har en kvist uppkörd i arslet? Inte jag i alla fall.

Kvällen började med att kvinnan ur det paret som jag känner idiotförklarade mig. Hon läxade upp mig om självklara saker gällande bordsskick. Vem fan trodde hon att hon var? Idiot. Det la ribban för mitt humör resten av kvällen. Bara för att vara jävlig satte jag mig vid bordet innan gästerna och helvete vilken tillsägelse jag fick. Sedan satt jag med armbågarna på bordet resten av kvällen i ren protest.

Jag åt nog 3 dagsdoser av kalorier i alla fall. Tilltugg till välkomstdrinken, förrätt, varmrätt, ostbricka, efterrätt plus ett ton choklad typ. Jag spydde dock bara en gång. Sedan låg jag vaken i min säng till kl 06 på morgonen för att jag mådde så dåligt. Nu har jag precis kommit hem från en långprommis. Sedan är det dags för gymmet. Hoppas er lördagskväll var mysigare!

Mr a-hole ville gå på bio igår. Jag tackade nej. Fan vad skönt det kändes. Han ska inte tro att han har mig lindad runt lillfingret. Nu är jag i överläge och han i underläge - precis som jag vill ha det.

Ikväll ska vi ha en drös gäster över på middag. Något som normalt borde vara roligt känns för mig jävligt ångestladdat. Jag tog en morgonpromenad i förebyggande syfte. Det skulle dock inte förvåna mig det slutar med att jag sitter hängandes över toalettstolen ikväll ändå. Dagen tänkte jag spendera med att försöka bränna så mycket kalorier som möjligt. Dammsuga, torka golv, diska, tvätta, gå med sopor, ja allt för att undvika att sitta stilla.

Helvete... Kommer ni ihåg killen som jag träffade på gymmet? Han började höra av sig igen. Jag måste erkänna att jag blev överlycklig när jag såg "ett nytt textmeddelande" med hans namn som följd på min mobil. Han skrev att han hade glömt hur vacker jag var. Hela kroppen fylldes med en värme jag inte har känt på så länge. Äntligen var det någon som såg mig. Samtidigt så hade jag vårt förflutna i bakhuvudet. Jag visste att det här inte var början på något positivt. Trots det så njöt jag av uppmärksamheten. Finns det något bättre än att få bekräftelse?

Han ville ses. Så vi sågs. Vi sågs i tisdags. Det var underbart. Jag skrattade mig igenom de timmar vi umgicks. Jag kände mig hög. Allt var helt plötsligt roligt. Han höll om mig som bara han kan, pussade mig i nacken och kittlade mig på armen. Jag gick därifrån med världens största leende. Jag mådde bra. BRA! Jag kände mig så jävla harmonisk. Jag gick och funderade på om detta var början till något. Något bra.

Hur kunde jag vara så dum? Två dagar senare känner jag mig som luft. Som en påse skit. Han har i princip inte hört av sig. Jag är inte den som trånar efter killar. Jag har mer självrespekt (ironiskt nog) än så. Istället spelar jag spelet kallt. Jag väntar ut honom. Innerst inne är jag förvirrad och vill inget hellre än att han skriver ett gulligt sms till mig precis just nu. Det värsta är att han har gjort precis såhär mot mig förut, men trots det gick jag på det igen. Nu måste jag försöka intala mig att han inte är värd mig. Att det finns bättre killar där ute. Men hur ska jag kunna göra det när allt jag kan tänka på är hans armar runt mig?

 

Jag avskyr Lars Winnerbäck. AVSKYR! Men den här låten är helt fantastiskt underbar. Jag kan omöjligt lyssna på den utan att börja småböla.

Förlåt för dålig uppdatering. Jag har bara haft så mycket att göra de senaste dagarna. Jag föröker kombinera träning, skola och kost. Hur går det? Inge vidare. Jag får kliva upp kl 06 för att hinna på gymmet och därefter spendera resten av dagarna på skolan. Grupparbeten, föreläsningar, seminarier och hemtentor. Det blir väl bättre snart. Jag har i alla fall något att göra om dagarna, vilket är skönt. Jag hatar att bara gå runt här hemma och äta.

Fan, jag tror att jag har gjort en revolutionerande upptäckt: jag hetsäter för att jag är uttråkad! Idag har jag hållt mig sysselsatt hela tiden och inte känt att jag har behövt äta stup i kvarten. Jag har pluggat, tvättat sängkläder och kuddar + täcken, smörjt in alla mina skor med skokräm, städat mitt rum, diskat och rensat datorn. Jag har faktiskt njutit av att göra sådant som andra tycker är tråkigt! Nu finns det dock inte så mycket att göra längre. Jag vill ha något att göra! HELA TIDEN. Det är fan min enda räddning. Vad ska jag göra nu? Tips någon?

Fan, jag blir så less på kommentarer som antyder att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Så är inte fallet, pappskallar. Jag (och många andra) använder bloggen som ett redskap för att ventilera. Ungefär som vissa använder en dagbok eller liknande. Skillnaden är bara att jag dessutom får chansen att byta erfarenheter och känslor med andra i liknande situationer. Jag tycker att det är helt fantastiskt och det underlättar något otroligt. Det bästa är att jag kan vara anonym i mitt bloggande också, något jag inte hade kunnat om jag pratade med människor om mina problem i verkligheten.

Det här kommer att bli den enda gnutta energi jag slösar på det här ämnet. Och kom ihåg: Ingen tvingar dig att läsa min blogg.

Jag har nyss varit på affären. Jag lovade mig själv att inte gå förbi lösgodiset. Jag började min vandring bland hyllorna. Keson, blodpuddingen, hårdbrödet, päronen. Jag la ner dem i korgen en efter en. Jag började fantisera om hur mysigt det skulle vara att ligga i sängen med en skål godis och kolla på någon utav mina favoritserier. Bara en bråkdel av en minut senare stod jag där med påsen i ena handen och skopan i andra. Godissorterna plockade jag av ren rutin. Jag tar alltid samma sorter. Geisha, center och så något syrligt för att väga upp chokladen.

Nu står den här på mitt skrivbord. Påsen är blå och rosa. Den ser farligt söt ut. Jag kan se det frestande godiset genom en genomskinlig del av påsen. Inuti ligger både min högsta dröm och värsta mardröm. Vad fan gör jag nu?

Alla har vi våra favoriter. De saker som vi äter när vi är sugna på något. Jag har samlat mina här ovan. Det är inte svårt att se att choklad är mitt stora missbruk. Vad är du svag för?

1. M&M's. Mer behöver nog inte tilläggas.
2. Vit choklad. Jag är tokig i choklad. ALL typ av choklad.
3. Lindts Lindorkulor. De bara exploderar i munnen med krämig choklad.
4. Munkar. Livsfarligt!
5. Marabou Schweizernöt. En gammal favorit. Jag undrar hur många sådana jag har tryckt i mig genom åren...
6. Marabou Digestive. Jag älskar vanliga Digestive också, men med choklad blir det ultimat.
7. Marabou Apelsinkrokant. Åh, helvete. Jag kan sänka en sådan här på en kvart.
8. Extra Melon. Ett av mina missbruk.
9. Ballerina Choko. Överlägset gott med ett glas mjölk.
10. Keso med päron, äpple och vanilj. Jag är heeeelt såld på denna. Det är lika gott som godis, fast nyttigare. Thumbs up.
11. Reese's peanut butter cups. Chokladbitar fyllda med jordnötssmör. Bättre än såhär blir det inte. Tyvärr finns de inte i Sverige. De jag har ätit har varit från USA.
12. Ben & Jerry's Peanut butter cup. Jordnötssmör OCH glass.
13. Ben & Jerry's Banana Split. Dreggggggelllll.

Jag gillar att gymma. Nej, jag älskar det faktiskt till och med. Jag hatar bara att visa mig på gymmet. Jag skäms så in i helvete. Alla små slanka brudar som cyklar ihjäl sig och alla vältränade män som springer i 700 km/h får mig att vilja krypa in i mig själv och dö. Fan vad jag hatar dem.

Jag känner mig konstant uttittad. Min pappa försöker övertyga mig om att det är för att de tycker att jag är "läcker", men för mig finns det bara en anledning till att de glor: jag ser ut som en jävla flodhäst. Vem fan tror jag att jag är som vågar visa min feta röv där?

Jag har aldrig känt mig bekväm på gymmet och kommer nog aldrig att göra det heller. Jag schemalägger dagarna så att jag kan gå till gymmet de tider det är så lite folk som möjligt. Och tro mig, jag har studerat detta noga. Mellan kl 9 och 11, kl 14 och 16 samt efter kl 20 är de tider jag väljer att träna. Under lunchen och efter kl 16 är bara att glömma. Jag skulle ALDRIG gå till gymmet under dessa tider.

Imorse när jag ställde mig på vågen fick jag en chock. De senaste veckornas misshandel av min kropp har gett det resultat jag misstänkte. Jag har gått upp i vikt. Ett helt jävla kilo. Att se de där siffrorna på vågen fick mig att krypa ihop i fosterställning och gråta. Inte nog med att jag har gått upp i vikt, jag har ont i hela kroppen av alla kräkningar också. Huvudet värker konstant, magen krampar och jag har fått ont i ett revben. Sömnproblemen ska vi inte ens tala om... Jag tror inte ni förstår hur mycket jag har ätit. Jag har gått och handlat godis med tanken att jag ska kräkas upp det sedan. Att jag redan INNAN jag äter planerar att jag ska kräkas har tagit allt till en helt ny nivå för mig. Nä, idag ska jag anstränga mig till max för att inte hetsäta.