Jag har fått frågor om vad mina problem grundar sig i. Det är inte världens lättaste fråga att besvara, eftersom jag inte till fullo vet det själv, men jag ska försöka.

Jag en pappa vars liv alltid har kretsat runt träning. Jag kommer ihåg när jag var 5-6 år och han satte ett par hantlar i händerna på mig. Det var dags att börja träna. När vi var ute och gick och jag sa att jag fick håll (ni vet när det gör ont i sidan av magen) så sa han bara "håll en sten i handen så blir det bättre" istället för att sakta ner farten, som en normal förälder skulle göra. Nu i efterhand inser jag hur jävla absurt det är. Jag har även ett par storebröder som konstant hackade på mig och kallade mig tjock under min uppväxt. När de ritade av mig så ritade de alltid en gris och skrev något i stil med "så jävla fet". Hade det varit idag så hade jag kanske kunnat ta det som en nypa salt, men det är svårare när man är barn.

När jag kom in i tonåren ville pappa att jag skulle följa med på gymmet, något jag inte hadet ett intresse av just då. Varje gång han ringde var hans öppningsfras "har du rört något på dig?" följt av tjatet om att jag måste börja motionera. Det var som att det var det enda som var viktigt för honom. Jag blev sårad och förbannad. Jag började tro att han (och alla andra) tyckte att jag var tjock. Samtidigt hade jag påtryck från flera elaka tjejer vars stora intresse var att ständigt räkna upp allt som var fel med mig.

Det var då jag borde stått stark och sagt "jag bryr mig inte", men det är inte lätt när man är en känslig 13-åring. Jag tog bara till godis ännu mer, spädde på mitt sockerberoende och mådde ännu sämre med mig själv. Min självkänsla och mitt självförtroende var i botten. Jag jämförde mig med alla andra och kände mig jämt fulast och fetast.

Sedan dess har jag aldrig mått bra med mig själv och min kropp. Jag har alltid försökt kämpa med att gå ner i vikt. Det var dock inte förrän nästan ett år sedan som jag upptäckte att jag kunde spy upp maten.

Uppdaterad 19/2 2010