Hej mina fina. Jag vet att det har varit tyst här på bloggen. Jag har faktiskt inte haft ork att logga in en enda gång sedan jag skrev det senaste inlägget. Jag vet inte varför. Bloggen blev ångestbringande på något sätt... Förlåt för det. Förlåt för att jag inte har uppdaterat och låtit er veta att jag är okej. Jag har dåligt samvete, för det känns lite som att jag har vänt er ryggen. Jag kan inte lova att jag kommer uppdatera så ofta nu heller. Det får bli som det blir. Jag hoppas att ni förstår.

Ahhh vad mammor kan vara naiva. Hade hon varit lite klarsynt hade hon listat ut att jag var sjuk för längesen. Häromdagen såg hon en tandborste som låg på golvet vid min säng som jag hade använt för att spy. Vad finns det för logik i att det ligger en jävla tandborste där? Hon sa bara "nej men, där ligger det ju en tandborste" varpå jag svarade "mmm" och sedan var det inget mer med det. När hon skulle städa badrummet (vilket inkluderar toaletten) så hade hon lämnat toalettsitsen uppe medan hon gick och hämtade skurhink etc. Jag gick dit under tiden och såg en hel del kräkrester under ringen, men jag skyndade mig såklart och tog bort dem. Hon måste väl ha sett dem? Det blir liksom inte mer uppenbart än så. Dessutom svämmar min papperskorg över med tomma godispåsar, kakpaket etc för att inte tala om det ständiga pratet om att jag är sugen på något, att jag är hungrig, att jag är fet och mat rent allmänt. VAFAN ÄR DU BLIND, KVINNA?

Ughhhhhh. Jag har fantiserat om den där mandeltårtan sedan jag skrev inlägget. Så jag gick och köpte en för en stund sedan. Den var precis så god som jag hade föreställt mig. Inte för att jag direkt hann känna någon smak, men ändå. Nu sitter jag här och kan känna hur dubbelhakan, låren och magen växer. Jag känner det faktiskt! Fast egentligen är det säkert bara inbillning. Vad fan vet jag. Det roliga är att min mamma sitter i ett annat rum och arbetar och inte har en blekaste aning om vad som händer här hemma. Jag lyckades både smuggla in tårtan, värma den i micron, hetsäta den och spy på toaletten utan att hon märkte det. Ha ha ha, rätt roligt...

Jag har i alla fall fått svar från kvinnan på riksföreningen mot anorexi och bulimi. Hon verkar jättetrevlig, men tydligen var det rätt nystartat i min stad, så de har inte kommit igång riktigt än. Nu har jag lyckats få tag på en mailadress till en kvinna på landstinget också. Ska väl skicka ett mail dit också antar jag. Det är dubbla känslor hela tiden. Å ena sidan vill jag blir frisk, men samtidigt vet jag inte om jag orkar med en massa sjuksnack etc.

Yuck, min hand luktar spya ><

Klockan är bara 10 och jag är redan rastlös. Jag har absolut inget att göra till klockan 16 när jag ska träna. Jag skulle vilja gå och sätta mig på ett fik med en bok. Det känns som en så mysig tanke, men i praktiken vet jag att det inte alls kommer sluta lika mysigt. Fan vad jag avundas alla friska människor som enbart kan finna njutning i sådana saker. Min största önskan är att jag en dag ska kunna köpa en påse godis och avnjuta den. Ta en bit lite då och då när jag är "sugen". Då vet jag att jag har blivit frisk.

Ibland kan jag bli sugen på rätt udda saker. Just nu är jag inte långt ifrån att gå till affären och köpa en mandeltårta. Jag älskar mandeltårta. Mandeltårta, mandeltårta, mandeltårta. JAG VILL HA MANDELTÅRTA!

Först vill jag bara klargöra en sak. Jag tänker INTE använda laxeringsmedel. Jag har aldrig velat testa. Hela grejen med laxeringsmedel är bara förvirrande för mig. Jag förstår inte varför vissa använder det? Det kan väl knappast vara effektivt? Jag menar... Man har väl redan smält maten när man... Ja, ni vet. Jag vill bara försöka förstå. Om någon av er har använt kan ni väl berätta hur det fungerar.

Jag hatar att ringa till människor jag inte känner. Bara sådana enkla saker som att ringa och avboka en tid hos tandläkaren är sjukt ångestladdat för mig. Jag blir så nervös. Tänk om jag säger något fel? Innan jag ringer upprepar jag alltid vad jag ska säga för mig själv i huvudet. Jag upprepar det flera gånger för att försöka slipa konversationen till perfektion. Det är samma visa när någon ringer mig. Jag svarar aldrig när det är skyddat nummer. Ringer det någon som jag inte känner så bra har det hänt att jag har struntat i att svara, för att jag är rädd för den där "pinsamma tystnaden" som kanske kan uppstå.

Det är ett samtal som jag har haft hängandes över mig i flera veckor nu. Det handlar om ett par inloggningsuppgifter jag behöver till skolan. Jag MÅSTE ringa, men jag VÅGAR inte. Det tar fan stopp varje gång. Jag sitter och sneglar på papperet med telefonnumret just nu. Jag har redan testat maila, men tydligen var jag tvungen att ringa. Det finns alltså ingen annan utväg än att greppa telefonhelvetet, komma på något bra att säga och sedan fejka den trevliga och glada rösten. Den där rösten som tillhör den där människan som är supersocial och inte alls är besvärad av att ringa...

Vackra, vackra människa. Om du bara visste vad en sådan som mig skulle kunna göra för att få se ut som en sådan som dig.

 

Fyfan... Jag kan inte fatta att jag precis gjorde det. Jag skickade ett mail till en kontakt på riksföreningen mot anorexi och bulimi och undrade hur det gick till om man ville ha hjälp mot bulimi. Jag är alltså intresserad av vad jag har för alternativ... Jag är så trött på att må såhär dåligt och att kräkas hela tiden. Jag klarar knappt av att gå ut just nu. Allt känns jättejobbigt. Speciellt att möta människor. Jag är inte ens säker på att jag vågar gå till någon klinik eller whatever för att prata med någon.

Jag: ... Jag vill bli smalare, pappa.
Pappa: Nej, du behöver inte bli smalare. Det är fastare du ska bli!
Jag: Ja, men alltså... Mindre fett.
Pappa: Ja. Tänk dig Jillian från The biggest loser. Det är snyggt!
Jag: Mhmmmm...

Finns det någon blogg som ni mår dåligt av att besöka? Jag håller mig på mils avstånd från Kenzas blogg. De få gånger jag besöker den så får den mig att vilja göra både ett och två toalettbesök. Det är såklart inte Kenzas fel att jag mår dåligt av att besöka den. Det är synd att den väcker sådana reaktioner i mig, för den är intressant och innehåller mycket snygga kläder etc, men hon råkar bara ha en så sjukt perfekt kropp. Jag kan omöjligt gå in där utan att känna mig fetast i världen.

Jag tycker att det är så sjukt jävla pinsamt att köpa godis. Det kan funka på en fredag eller lördag, för då klassas det som "okej" att köpa godis, men när man står där bland lösgodiset och plockar helt SJÄLV på en måndag, då är det fan inte roligt. Jag kan inte undvika att tänka på vad andra människor tänker om mig. De måste tycka att jag är ett jävla fetto som äter godis under veckodagarna, för det gör man ju bara inte!

Ofta handlar jag fler saker än godis, bara för att det ska se bättre ut. Det ser ju extremt dåligt ut om jag enbart går till affären för att handla godis. Då är man ju verkligen FET. Så jag plockar på mig lite grönsaker och mjölk etc. Saker som jag egentligen inte vill eller kommer äta, men vad gör man inte för att bibehålla en bra fasad? Ni kan ju tänka er hur mycket pengar jag spenderar på ren skit varje vecka...

Jag har alltid haft dåligt tålamod, men nu har det fan blivit extremt. Det känns som att jag konstant är stressad, fast jag inte har någon anledning att vara det. Jag klarar inte ens av att borsta tänderna utan att multitask'a samtidigt. Jag blir så uttråkad av att bara stå rakt upp och ner och borsta tänderna. ALLT jag gör ska gå så fort som möjligt. Att vänta är bland det värsta jag vet. Jag ryser bara av tanken på att stå och vänta på en buss i 20 minuter utan att ha något att sysselsätta sig med. Är det någon annan som känner igen sig?

Jag och min mamma är två totala motpoler på det här planet. Jag gör allt så snabbt som möjligt och hon tar tid på sig, för att göra allt ordentligt och norggrant. Eftersom vi bor under samma tak leder det till en hel del friktioner. Haha. Varje gång vi ska åka iväg någonstans så tar jag på mig ytterkläderna på 2 sekunder, sedan får jag stå och vänta på henne som ska vela om vad hon ska ha på sig, fixa håret, gå på toaletten och måla läppstift. Vi lämnar nog aldrig huset tillsammans utan att jag är irriterad.

Idag skulle jag gymma, men jag ångrade mig. Jag tyckte att det var en mycket bättre idé att stanna hemma och hetsa...

För i helvete... Jag klev upp kl 08 idag. Inledde dagen med gröt. Det kändes bra. Jag hade bestämt med pappa att vi skulle träna kl 12. Fyra timmar att sysselsätta sig alltså. Jag hade tankat hem en massa serier så det var inga problem, tänkte jag. Så ringer pappa och säger att han inte kan träna förrän kl 14. Ytterligare två timmar att sysselsätta sig. I bakhuvudet hade jag även att han och jag skulle åka och fika efter träningen plus att jag har bokat in en myskväll med en kompis (dvs godis, chips etc). Jag började få lite panik eftersom jag visste att kaloriintaget för den här dagen skulle bli helt uppåt väggarna. Direkt slog tankarna om att hetsa in. Det blev ca 20 pepparkakor, 4 stora bullar och 2 andra kakor + 2 stora glas mjölk. Jag orkar fan inte... Jag orkar inte bry mig mer.

Ibland så inser jag hur jävulskt egoistisk jag är egentligen. Idag träffade jag min bästa vän. Hon är verkligen helt fantastisk och den enda i min närhet som jag egentligen klassar som en riktig vän. Hon släppte en enorm bomb under vår lilla träff. Hon är gravid. Jag ville lägga mig ner och gråta på plats. Jag grattade såklart henne, hon var ju lycklig över det. Anledningen till att jag blev så förkrossad är att jag vet vad det innebär när någon skaffar barn. De prioriterar inte sina vänner lika mycket längre. Helt plötsligt har de ju en familj. Jag gick därifrån helt tom. Vad kommer att hända nu? Måste jag hitta någon som kan ersätta henne?

Min impulstanke var att gå hem och vräka i mig allt i matväg jag kunde hitta. Jag började fantisera om det där goda brödet och nougaten jag visste väntade på mig. Jag gjorde mitt bästa för att skjuta undan tankarna. Istället hamnade jag framför datorn. Snabbt kände jag mig rastlös och tankarna återkom igen. Jag försökte tänka på något annat som skulle kunna ge mig en liknande effekt. Då kom jag på det: shopping! Jag letade mig in på zoovillage.com, desperat för att hitta något att köpa. Jag har länge suktat efter ett par Converse. Sagt och gjort, nu är de påväg hem till mig. Nu känner jag mig ganska nöjd ändå. Frågan är bara hur länge...

Jag har lärt mig en ny kräkteknik. Jag står numera upp, hängandes över toalettstolen, när jag spyr. Förut satt jag ner, men jag bestämde mig för att testa något nytt. Fan vad bra det funkar. Allt bara väller ut ur mig. Som en explosion. Nu behöver jag inte jobba lika hårt för att få upp maten. Pricken över i:et är den blandning av spya och toalettvatten som skvätter i ansiktet och håret. Trots förebyggande arbete med toalettpapper så skjuts det ur mig med en sådan jävla kraft att jag blir helt dränkt. Den första blicken i spegeln efter en kräkning är alltid lika underbar: Blodsprängda ögon, tårar som rinner ner för kinderna (+mascara), snor som droppar från näsan och spya i mungiporna och på hakan. Ahhhh glory times...

En låt om ätstörningar. Lyssna på den. Just go ahead and do it...