Trouble always seems to find me

Idag hände värsta tänkbara på gymmet. Jag hade tränat klart och gick ut ur omklädningsrummet. I korridoren möter jag en kille. Vi tittar på varandra men jag tittar snabbt bort. Jag avskyr att titta främlingar i ögonen. Det finns inget som får mig att känna mig så blottad. När vi möts så stannar han mig och säger "ska du inte säga hej?". Det var ett gammalt ragg.

Nervositeten slog mig lika snabbt som en käftsmäll. Jag har aldrig träffat en människa som får mig att känna mig så osäker som honom. Jag kommer ihåg när vi brukade träffas. Jag kände inte igen mig själv. Jag förvandlades till någon helt annan. Han är ju så snygg. Tänk om jag bara hade gått ut ur omklädningsrummet 5, 10, 15 sekunder senare? Det här är typ mitt mardrömsscenario. Jag kommer vara rädd, orolig och nervös varje gång jag går till gymmet hädan efter. Det sista jag vill är att han ska se mig dränkt i svett på löpbandet, liksom.

Åh vad glad jag blir när du skriver att du iaf ska kika, ett litet steg åt rätt håll! =) Jag kollade och det går att ringa till Sundsvall psykiatriska klinik enheten för unga vuxna själv och beställa tid. Jag tycker du ska ge det en chans, vill inte vara för hård mot dig men söker du inte hjälp nu så blir det bara ännu jobbigare att göra det längre fram.. Tack för att du bryr dig, det är nog ingen fara med hjärtat men man blir som sagt lite orolig. Tänk på det du också hur du misshandlar din kropp och alla dina organ.. Kramar

Sv: Jo, de gånger jag har kräkt är ju inte några tillfällen jag har tyckt varit så trevligt. Men, jag trodde ju aldrig att jag skulle få problem med maten överhuvudtaget, så vem vet var det slutar? Nu vet jag ju att det kvittar hur mycket man vet att det är fel att hålla på som man gör. Kommer ångesten så är det inte mkt att göra...



Det där känner jag igen, jag är likadan. Har jag godis, måste jag äta det.



Jobbigt läge det där, jag hatar oxå att träffa folk sådär, där man verkligen inte vill att de ska se en =/

Åh tack för dina värmande ord! Jag tar absolut inte illa upp utan suger åt mig den komplimangen. Kram

Sv: Nej, jag tror att det hjälper att läsa din blogg lite. Jag hoppas ju att du kommer ur det, på ngt jävla sätt, som jag inte har ngn aning om hur, tyvärr =/ Och jag hoppas att jag kan hålla mig ifrån det. Men man vet ju aldrig vad som händer längre fram... =/



Usch, ja såna situationer blir så jobbiga, och så tänker man på det så mkt, helt värdelöst =/

fan va härlig header :D!

Svar: Nej, det skulle jag inte. Jag skulle vara tvungen att troligtvis byta om och definitivt sminka mig först.

Det gör inget! Du får fråga så mycket du vill. =)

Kram!