Ångest gällande gymmet
Jag känner mig konstant uttittad. Min pappa försöker övertyga mig om att det är för att de tycker att jag är "läcker", men för mig finns det bara en anledning till att de glor: jag ser ut som en jävla flodhäst. Vem fan tror jag att jag är som vågar visa min feta röv där?
Jag har aldrig känt mig bekväm på gymmet och kommer nog aldrig att göra det heller. Jag schemalägger dagarna så att jag kan gå till gymmet de tider det är så lite folk som möjligt. Och tro mig, jag har studerat detta noga. Mellan kl 9 och 11, kl 14 och 16 samt efter kl 20 är de tider jag väljer att träna. Under lunchen och efter kl 16 är bara att glömma. Jag skulle ALDRIG gå till gymmet under dessa tider.
Sv: det är fan för jävligt att mat ska göra så ens sociala liv blir drabbad.
Kanske hade det hjälpt om man hade börjat träffa människor, få annat att tänka på. Men det hjälper inte att jag säger det, det vet jag. För sånt funkar bara i teorin, tyvärr =/
Jag älskar med att träna. Körde yoga lite till och från och när jag började bli bättre från mina ätstörningar började jag träna styrka. Tränar nu 6 dagar i veckan och trivs med personal och alla andra som tränar. men i början kände jag mig också rätt uttittad, tränaren kallade min liten hela tiden, trots mina 172 centimeter.. men sedan när jag insåg att träningen gav resultat och man började få muskler njöt jag istället om det var någon som kollade :)
Förhoppningsvis vänder det någon dag för dig också, med hur du uppfattar träningen vill säga .
Ja, riktigt härlig låt!
Förhoppningsvis så kommer både du och jag bli friska och då slipper vi den här kampen!! Har du varit sjuk länge? Får du någon hjälp? Kram
Jag känner samma sak som dig, eller jag hatar att gymma också. Jag blir verkligen inte motiverad av det. Så jag håller mig till pass istället :)
Sv; ja det borde i alla fall vara rätt händelselöst att bara hänga där på en kvist :P
Jag förstår ditt tanke sätt ang att du känner dig svag om du skulle berätta, om folk skulle veta. Jag har ingen ätstörning, men jag har depression. Innan jag vågade berätta eller ens själv acceptera det så satte jag upp en fasad som jag visade utåt så gott jag kunde. Men en dag föll fasaden och den mycket höga och starka muren jag hade byggt upp. Det var jätte svårt för mig att acceptera att jag faktiskt mådde hemskt dåligt. Det var jätte svårt att berätta för någon annan. Men när jag väl accepterade det själv var det lättare för mig att berätta för andra och få andra att förstå. Jag kände mig såå svag. Men naä jag anser att man är stark när man vågar berätta, när man vågar stå upp för hur man är, mår osv.
Idag mår jag mycket bättre än vad jag gjorde innan. Jag kan prata om detta med i stort sätt alla och jag går till en underbar psykolog.
Ha de gott.
Kram Gurkiss
Oj! Jag hittade just din blogg och nu är jag fast. Jag förstår dig precis, men vet du vännen? Ingen bryr sig egentligen. Och varför bryr du dig om de? Du är värd sp mycket mer än vad främlingarna på gymmet "eventuellt tänker". Tro på dig själv, kämpa och var modig. Du klarar det fint! :)
Var rädd om dig vännen.
