ÅÅÅÅH FAN VAD JAG ÄR SÄMST! Varför kan jag inte bara hålla igen käften? Alla andra klarar det ju! Varför kan inte jag också säga "Nej tack, det är bra"? Jag hatar att behöva kräkas hela tiden. Sekunden innan jag äter tänker jag "Äh, jag kan äta det här. Strunt samma" och så fort jag har svalt tänker jag "Åh nej, åh fan, det här går inte!" och så får toaletten besök som vanligt. Fan fan fan fan. Jag har INGEN disciplin. Ikväll ska jag i alla fall på spinning och träna arslet av mig. DÖ FETT, DÖ!

 

 

Jag har gått ner 3 kg på drygt en vecka. Det är så jävla skönt att se vågen gå neråt för varje dag som går. Idag har jag dock inte haft någon bra dag. Eller allt var bra tills efter att jag åt middag. Då kickade sötsuget igång. Så jag bestämde mig för att trycka i mig vad helst jag hittade i kylen/skafferiet som innehöll socker. 10 minuter senare stod jag där på knä ännu en gång. Jag har inte kräkts på flera dagar, men när jag hetsäter kan jag inte låta bli. Ångesten är så stor. Sedan fick jag en jävulsk huvudvärk och kände mig ännu mer rastlös och irriterad än tidigare. Nu har jag ätit lite keso. Det är på tok för sent att äta, men jag måste försöka hålla kvar det i magen. Jag skiter i vad jag väger imorgon.

Jag känner mig så jävla ensam. Idag har jag varit extra nedstämd. Jag vill inte vara här längre. Det finns INGET för mig i den här jävla stan. Det känns som att jag inte har en enda person jag kan kalla en riktig vän. Samtidigt ser jag människor runt om mig som har hur många vänner som helst. Hur fan gör man? Är jag så socialt obekväm så att ingen vill vara min vän? Jag vill bara flytta härifrån och börja om igen.

Idag är det söndag. Jag har börjat gilla söndagar mer och mer. Hela stan är så tyst och stilla. Det är perfekt när man tar en morgonpromenad och slipper stöta på massa folk. Dessutom håller man sig oftast hemma på söndagar. Det innebär att jag kan styra min kost precis som jag vill. Skönt.

Middagen igår blev minst sagt ångestfylld. Vi åt inte förrän kl 21. Jag skulle ALDRIG äta middag så sent i vanliga fall. Jag som aldrig äter något efter kl 18. Dessutom hetsåt jag som vanligt. När jag gick ut från restaurangen kände jag mig gravid i 6e månaden typ. Ni vet sådär uppsvälld och jävlig. Det otroliga är att vågen inte hade rört sig trots detta. Fan vad lättad jag blev.

Ikväll ska jag på middag. Jag gillar inte att gå på middagar. Idag har jag enbart ätit en macka och lite keso för att förebygga inför kvällens måltid. Lär resultera i viktuppgång imorgon hur som helst.

Fan fan fan fan. Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Halsen är helt kass och jag har även ont i huvudet. Problemet är att jag har bokat in mig på ett step up-pass idag. Jag vet att jag inte borde gå. Jag blir förmodligen ännu sämre. ÅÅH jag orkar inte detta nu. Men jag måste gå. Imorgon kommer det inte finnas någon tid till träning.

Både min mamma och pappa vet att jag har vissa problem med vikten. De vet att jag skulle vilja gå ner några kilon, men de har ingen aning om hur långt det har gått. Min största skräck är att mamma ska höra mig kräkas på toaletten. Jag har dock blivit ganska bra på att göra det diskret. Jag startar duschen så att vattnet ger ljud från sig och lägger en jävla massa papper i toaletten. Jag har lärt mig att kräkas i princip ljudlöst också. Dessutom är min mamma ganska blåögd. Hon tror att hennes dotter har mer förnuft än såhär. Vilket jag också ger sken av att ha. Men tänk OM hon skulle komma på mig. Det går ju att bortförklara sig en gång eller två, men sedan då? De skulle ju köra mig till psyket direkt. Och tänk vad besvikna de skulle bli. Hela deras förtroende för mig skulle krascha. Deras smarta, snälla och helt "normala" flicka (ja, det är så de ser mig) har ätstörningar. Det är en väldigt jobbig tanke. Jag ska ta mig ur det här. Så fort jag har nått mitt mål.

Igår kom mamma in till mitt rum och "överraskade" mig med ett gäng små chokladtomtar. Hon har ingen aning om vilka problem jag har och ville bara vara gullig. För mig uppstod ett dilemma jag var tvungen att handskas med. Jag satt och stirrade på tomtejävlarna hela kvällen. Jag hade bestämt mig. Jag skulle inte ge vika. Jag klarade det också. Tills ikväll. Jag tröck i mig tomte efter tomte tills det inte fanns några kvar. 10 tomtar, 125 gram och 643 kalorier senare begav jag mig till toaletten, satte igång duschen, lutade mig över toalettstolen och körde min trogna tandborste i halsen. Lycka.

Fyfan vad jag hatar vardagar. ÅÅÅÅÅÅÅÅH. Under helgen gick jag ner 2 kg. Nu kämpar jag med att inte gå upp de där två kilorna igen. Problemet är bara att jag är så hungrig på jobbet :-( När jag jobbar äter jag 5 mål om dagen då två mål består av en frukt. Det sägs vara hälsosamt, men jag hatar det. Jag vill äta max 3 mål.

Det är så sjukt svårt att gå ner i vikt när man jobbar. Jag menar... När jag är hemma kan jag själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta och om jag ska motionera. Så är det ju inte på jobbet. Då har man bestämda tider för lunch och fika. Antingen äter man då eller så äter man inte alls. På mitt jobb är det dessutom dagligen kollegor som har med sig hembakta godsaker de bjuder på. Jag, med mitt sockerberoende, har ett rent helvete med detta. Jag kan i princip aldrig låta bli. Sedan får jag ångest som håller i sig resten av dagen. Nä, det bästa hade nog varit att stanna hemma resten av livet. Haha.

Idag håller mamma på att baka. Hon bakar lussebullar. Jag hatar när hon bakar. Jag blir stressad och nervös. Så fort hon säger att hon ska baka, börjar jag alltid lägga upp en strategi för hur jag ska ge fan i att hetsäta. Jag ber henne alltid frysa in det hon har bakat. Gör hon inte det vet jag att jag kommer äta tills det inte finns något kvar.