Det är så sjukt svårt att gå ner i vikt när man jobbar. Jag menar... När jag är hemma kan jag själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta och om jag ska motionera. Så är det ju inte på jobbet. Då har man bestämda tider för lunch och fika. Antingen äter man då eller så äter man inte alls. På mitt jobb är det dessutom dagligen kollegor som har med sig hembakta godsaker de bjuder på. Jag, med mitt sockerberoende, har ett rent helvete med detta. Jag kan i princip aldrig låta bli. Sedan får jag ångest som håller i sig resten av dagen. Nä, det bästa hade nog varit att stanna hemma resten av livet. Haha.

Idag håller mamma på att baka. Hon bakar lussebullar. Jag hatar när hon bakar. Jag blir stressad och nervös. Så fort hon säger att hon ska baka, börjar jag alltid lägga upp en strategi för hur jag ska ge fan i att hetsäta. Jag ber henne alltid frysa in det hon har bakat. Gör hon inte det vet jag att jag kommer äta tills det inte finns något kvar.

Idag tog jag en morgonpromenad innan frukost. Grundade med lite kaffe och sedan drog jag iväg. Jag har skaffat en jättebra app till min iPhone som jag använder när jag är ute och går som heter RunKeeper. Den känner av hur fort du går, hur lång tid det tar att gå en kilometer, hur långt du har gått och hur länge. Dessutom kan du se på rutten på en karta. Det bästa av allt är att den är gratis. Helt överlägset jävla bra.

Jag har fått frågor om vad mina problem grundar sig i. Det är inte världens lättaste fråga att besvara, eftersom jag inte till fullo vet det själv, men jag ska försöka.

Jag en pappa vars liv alltid har kretsat runt träning. Jag kommer ihåg när jag var 5-6 år och han satte ett par hantlar i händerna på mig. Det var dags att börja träna. När vi var ute och gick och jag sa att jag fick håll (ni vet när det gör ont i sidan av magen) så sa han bara "håll en sten i handen så blir det bättre" istället för att sakta ner farten, som en normal förälder skulle göra. Nu i efterhand inser jag hur jävla absurt det är. Jag har även ett par storebröder som konstant hackade på mig och kallade mig tjock under min uppväxt. När de ritade av mig så ritade de alltid en gris och skrev något i stil med "så jävla fet". Hade det varit idag så hade jag kanske kunnat ta det som en nypa salt, men det är svårare när man är barn.

När jag kom in i tonåren ville pappa att jag skulle följa med på gymmet, något jag inte hadet ett intresse av just då. Varje gång han ringde var hans öppningsfras "har du rört något på dig?" följt av tjatet om att jag måste börja motionera. Det var som att det var det enda som var viktigt för honom. Jag blev sårad och förbannad. Jag började tro att han (och alla andra) tyckte att jag var tjock. Samtidigt hade jag påtryck från flera elaka tjejer vars stora intresse var att ständigt räkna upp allt som var fel med mig.

Det var då jag borde stått stark och sagt "jag bryr mig inte", men det är inte lätt när man är en känslig 13-åring. Jag tog bara till godis ännu mer, spädde på mitt sockerberoende och mådde ännu sämre med mig själv. Min självkänsla och mitt självförtroende var i botten. Jag jämförde mig med alla andra och kände mig jämt fulast och fetast.

Sedan dess har jag aldrig mått bra med mig själv och min kropp. Jag har alltid försökt kämpa med att gå ner i vikt. Det var dock inte förrän nästan ett år sedan som jag upptäckte att jag kunde spy upp maten.

Uppdaterad 19/2 2010

Jag har aldrig haft en sund syn på mat. Redan när jag var barn skapade jag ett sockerberoende jag fortfarande inte har lyckats ta mig ur. Jag måste ha socker varje dag, annars blir jag väldigt rastlös och irriterad. Då pratar vi inte om några små mängder heller. Nej, jag kan trycka i mig en chokladkaka på 100 gram inom 10 min utan problem. Hetsätning kallas det.

Jag har aldrig varit smal. Jag har alltid fått höra "du är inte alls tjock, du är normal ju!". Jag hatar det. Vadå normal? Ja, enligt mitt BMI är jag normal. Jag ligger på 22 just nu. Det är långt ifrån mina önskningar. Kanske har jag en skev bild av mig själv, men det är min bild och jag kommer inte bli nöjd förrän jag får som jag vill.

Varje gång jag ser mig själv i spegeln i förhoppning om att jag ska ha blivit smalare så drar jag alltid en djup suck. Så kommer ångesten. Varför åt jag allt det där? Var det värt det? Jag kommer alltid fram till svaret "nej, det var inte värt det". Förstår ni frustrationen?

Så länge jag kan minnas har jag haft problem med mat. För några dagar sedan när jag låg i min säng och försökte sova så slog mig tanken att skapa en blogg om just detta. Jag vet att det är många fler som mig där ute. Både flickor och kvinnor slåss med sig själv och sina kroppar dagligen. Hur fel jag än tycker att detta är så måste jag lite skamset medge att jag ändå är en av dem. Jag vet inte hur det här med bloggandet kommer gå. Som ni ser så har jag inte kommit igång med designen eller något ännu. Vi får se...