I blindo

Jag tror att ens mamma inte VILL inse och inte VÅGAR fråga. När jag svimmade i badrummet och spräckte läppen så sa min mamma "du kräktes väl inte? jag vet nog vad du håller på med...". Men det har sedan aldrig nämnts igen efteråt, och det var i november. Så min mamma VET, men hon säger absolut ingenting eller gör ingenting som tyder på att något skulle vara fel, att jag är sjuk och borde söka hjälp eller whatever. Fast å andra sidan är det så här vi hanterar problem i min afmilj, vi blundar för dem och tiger ihjäl dem, men pratar aldrig om det.



Hur hanterar ni problem/bråk vanligtvis? Vill du berätta och prata om det med din mamma? Skriv ett brev så är det upp till henne om hon vill prata om det sedan efteråt?



Föräldrar är inte så dumma som man tror. När jag var och fikade hos E en gång i sommras så berättade hennes mamma & pappa att de visste när vi hade druckit alkohol men att de aldrig sa något om det för att de tyckte att det var lungt så länge vi kom hem i rätt tid. De sa ungefär "ungdomar tror ofta att de är jätteduktiga på att hålla saker hemliga, men vi vet och fattar massor av saker som ni tror att ni har hållit hemliga för oss, så har det varit med alla er 3 ungar".



Så förmodligen så vet hon inte hur hon ska säga det, utan att göra saken värre?

Jag vill inte "försvara" henne eller så, men det kanske gör för ont? Hon kanske inbillar sig att det inte är sant, för att det gör så ont i henne att hennes dotter är sjuk? Tror många föräldrar förnekar istället för att uppmärksamma..

Åh, hon vet. Jag talar av egen erfarenhet.



När det var som värst för mig, med droger, party och ätstörningar, så pratade min förra pojkvän med min mamma. Han frågade om hon alls kände mig, eller visste vad jag höll på med, och hon svarade ja.



Likadant första gången jag blev inlagd - då kramade hon mig och sade bara "jag vet, Paris, jag är ju din mamma".



Det enda jag kunde känna då var ilska. Jag var så jävla förbannad, och det är jag delvis fortfarande. "Om du vet om vilket helvete jag sitter fast i, varför hjälper du mig inte???"



Du måste tänka på att din mamma är en människa hon med. Vi har visioner av våra föräldrar som supermänniskor, som kan torka dina tårar, krama dig och säga att allt ska bli bra igen, och då blir det bra.



Hon har ingen aning om hur hon ska hjälpa dig, men jag är säker på att hon älskar dig över allt annat och att det gör fruktansvärt ont i henne när hon ser dig må som du gör :)

Svar: Okeeeej, då förstår jag.

Och inget alls taskigt menat, men hon borde väl kanske förstå att nåt inte är helt rätt om du skulle "duscha" flera gånger på en dag? Ifall du gör på samma sätt de flesta gångerna och att du för det mesta även spyr mer än en gång?

Uff, det låter precis som min pappa! Jag kan hetsäta framför näsan på honom och sedan gå raka vägen in på toa och kräkas. Han fattar ingenting, har jag otur kanske kanske han nämner att jag det är lite onödigt att slösa så mycket vatten genom att spola kranen så länge. Inga högre misstankar än så dock: "Borstade tänderna", "du vet hur vi tjejer är..." räcker gott som ursäkt ;P Mamma å andra sidan, hon förstår på en gång...



Jag tror nästan att de väljer att inte se, kanske på något omedvetet plan? För det är ju precis som du skriver helt uppenbart...

Hon kanske ser, men förnekar det?

Oj vad jag känner igen det där! :(

Svar: Aweee... men eller hur, samma här!! Det känns ju ganska sjukt ändå att hon inte inser vad som händer. :/

Tänker på dig! Massvis med kramar

God morgon! Tänkte bara önska dig en trevlig söndag! :)

Säger inte att det är "lätt", men bestäm dig för att IKVÄLL (inte imorgon eller nån annan dag) ska du helt enkelt berätta detta för din mamma, och BE OM ATT HON HJÄLPER DIG. Du klarar mycket själv, men du kommer INTE att klara detta utan hjälp och stöd från din mamma.



Skulle hon redan veta så kanske hon tror att det inte hjälper om hon "lägger sig i". Om du ber om hjälp så kommer hon hjälpa dig.

Vart har du tagit vägen? :(

Länge sedan jag hörde något från dig, jag hoppas att det går bra för dig?



Jag börjar saknar dina kloka inlägg :)

Hur är det med dig? Har det hänt något! Tänker på dig! /Kram

Dags att uppdatera snart? :)

Min mamma märkte inget heller på flera år. Sedan berättade jag men hon såg ändå inte, hon ville nog inte tro att jag var sjuk utan trodde allt var bra så fort jag log. !

Har du försvunnit? :(

Har det hänt något? :(

Hon kanske anar något, men vill inte inse det.

Hon vet nog inte hur hon skall hantera situationen...

Min mamma vill fortfarande inte tro på det,

trots att jag har öppet talat om för henne hur det ligget till.

Om du nu blir arg för att hon inte "bryr sig" är det inte bättre att ta sig i kragen och berätta för henne. Det är först då du kommer att få hjälp.

Jag har själv haft bulimi så jag vet hur det fungerar. Jag blev frisk tack vare att mina vänner förstod att det va nått fel och var tydliga med att berätta för mig hur ful och äckligt smal jag var och att det inte var fint, tillslut så trodde jag dom.