Can anybody out there hear me? Cuz I can't seem to hear myself
Mamma börjar bli misstänksam. Varje gång jag tar mat så känner jag hur hon tittar för att kontrollera hur mycket jag äter. Varje gång jag ska gå ut och gå säger hon "IGEN?!". Hon säger att jag "håller på att tyna bort" och att jag "nästan inte har något fett kvar på kroppen", vilket är LÅNGT ifrån sant. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag känner mig mest bara förbannad. Missunnar hon mig att bli smal och vacker som jag alltid har velat vara? Bara för att hon inte kan ta sig ur sin onda cirkel gällande mat... Jag vet inte. Irriterad blir jag i alla fall.
Hm...har nyligen skrivit ett inlägg om liknande ämne som dig i min blogg, sen kommer jag in här och läser att du skrivit nästan detsamma.. Lite läskigt..
Men...mammor.. de vill väl bara ens bästa, men... som du säger; varför kan ens mamma inte bara låta en vara smal som man vill vara?
Underbar låt!
Och mammor kan sannerligen ge en ångest!
Sv: Jag menar, VISST, det är väl bra att ens mamma bryr sig om en, och vill att man ska må bra. Men kan de inte inse att man mår bättre om man inte känner sig fet, och det borde väl vara ens eget val hur mycket man vill äta/träna och sånt....
Hej, kommer farandes via en gobullekläggfika-blogg och hamnar mitt i din kamp, vilken kontrast det blev... Jag är ju mamma själv, antagligen en morsa som skulle bli vansinnigt gränsöverträdande om dottern skulle fastna i anorexi/bulimi-träsket...
Det är så svårt, så svårt, att som anhörig se på när ens kött och blod mår dåligt. Här hemma har det gått bra med matproblematiken men jag kan faktiskt relatera till den på ett mer "mig själv"-igt plan och jag sitter ju verkligen på dubbla stolar. Som morsa går jag över lik för att ta hand om, rädda, skydda osv men som bara mig blir jag vansinnig över allt som ens kommer i närheten av att nån lägger sig i, och det handlar väl mycket om kontroll för dig med?
Önskar att det fanns enkla lösningar, både för er som lider, och för "oss" vandra vid sidan om-anhöriga men det är ju stora problem som inte bara "lagas" hur mycket man än vill. Misstänker att dina 52,8 kg är undervikt, en rak gissning trots att jag ju inte vet vare sig längd eller ålder..(jag klampar bara på in i bloggar utan att läsa in så ofta blir det fel när jag kommenterar, så snälla, är jag ute och svamlar nu igen så ber jag verkligen om ursäkt.)
Hoppas att du får må så bra du bara kan, trots impulsbakandet av gotta, hoppas att du och mamma kan mötas utan missförstånd en vacker dag och hoppas allra mest av allt att du får hjälp och får uppleva känslan av att räcka till, att duga, att vara älskad för den du är och inte den du kan skapa dig till att bli, svammel men kanske följer du med in mina tankar?
En liten kram från en morsa i Norrland
