Att plåga sig själv

Svar: Jo jag förstår precis vad du menar. För ett drygt år sen kunde jag äta och äta.. Det blev massa onyttigt lite för ofta. Mina ursäker var nåt i stil med att: "men jag var ju såå duktig idag." eller "jag förtjänar verkligen den här." osv.. ibland tänkte jag inte alls på vad jag stoppade i mig förstän efteråt. Fast jag kräktes aldrig. Det började inte förstän i år.



Sen äter jag mindre nu också. Håller koll på kalorier osv. Men jag anser inte att jag har en ätstörning. Just eftersom jag inte "platsar" i någon av anorexi och bulimi.. Klart att jag har en konstig/dålig relation till mat.. men ja.



Det är skit jobbigt i alla fall. Jag vill ju bara få vara smal. :/

Sv: Inte nice, jag vet...



Ang. din blogg... Det där med mat. Jag har alltid varit "matglad", älskar mat, och ja att äta. Men på senare tiden har jag totalt tappat lusten att äta. Jag har gått ner en del i vikt pga det, coh det sjuka är att man får en kick av det, vilket gör att man äter ännu mer. Dock väntar jag bara på att jag ska komma in i en hetsätningsperiod nu... Det här med mat alltså... Det är svårt. Jag har nog långt ifrån lika stora "problem" som dig, men ändå. Själv tycker jag det är väldigt skönt att kunna relatera till folk, inte känna sig ensam om sina tankar och sådär.. Hoppas allt löser sig för dig, och att du får en hälsosam relation till mat. Kram.

Sv: Exakt så känner jag med, att tjejer har lättare att klanka ner på varandra ist för att hjälpa varandra, speciellt på nätet. Jag menar, det finns tillräckligt många killar (som verkar ha mindre hjärnkapacitet) som klankar ner på brudar.



Ehm...väldigt lång historia. Har varit sjuk i snart fem år, ätit mkt kortison vilket gör att man går upp i vikt, gick upp typ 15kg på en månad, och det är vätskesvullnad, alltså inget man kan göra ngt åt.

Just nu mår jag bra fysiskt, men börjar få psykiska biverkngar pga allt jag gått igenom inom sjukvården och så... Har skaffat pojkvän nu, och där går det ju lite upp och ner, mkt beroende på att vi har distansförhållande, och så har jag fruktansvärt höga krav på mig själv inom skolan, vilket inte är så lätt eftersom jag redan mår psykiskt dåligt (går bara helvtid i skolan) så ja, maten...kändes plötsligt inte så viktig längre. Sen eftersom jag vägt så mkt som jag gjort (har gått ner så nu väger jag mindre än jag gjorde innan jag blev sjuk...) så blir det lixom en kick...lite som du säger, man pallar inte se vikten öka varje dag, det känns bättre om den minskar. Dock har jag kommit över mitt sockerberoende nu känns det som, jag kräks inte, jag har mest bara slutat äta. Eller äter gör jag, men inte så mkt...



Åh, blev jättelångt inlägg... hoppas du orkar läsa ändå =)

Hur kommer det sig att det är som det är för dig då?

Sv: Har en kronisk blodkärlsinflammation, så nej, blir aldrig frisk. Men mår ju "bra" nu så =)



Jo, men det där med att man kan vara en jävla moraltanr typ mot andra, men mot sig själv...det funkar inte.

Ja, det där med att folk stirrar, det kommer man nog inte ifrån, känns det som. Jag vet inte om du såg ett av de nyare inläggen jag skrivit, då jag lagt in en bild på mig från tiden då jag var mkt sjuk. Jag hade lixom hamsterkinder. Självklart stirrade folk på mig... Nu..har jag ju färgat hår, och klär mig extremt, bara för då stirrar folk av en anledningen som JAG SJÄLV HAR VALT...och på ngt vis känns det bättre.

Men det där med självförtroende och sådär... det är svårt. I min familj är vi dessutom "stora", så är väl lite tvärtom hur det är för dig, jag går istället omkring med rädslan om att bli lika tjock som alla andra i min släkt, och därför äter inte jag.



sen kan jag inte träna heller, för jag får inte höja min puls tack vare min sjukdom, alltså är sluta äta det enda jag kan göra, eller vad man ska säga. Jag kan ju inte direkt äta och sen gå ut och springa för att bli av med det... Och kräka har jag aldrig kunnat.



Finns det ingen du kan prata med om detta heller?

Svar: haha eller hur :P lite desperat kanske :P



Mjoo.. det är ju sant. Så jag "platsar" in lite på UNS helt enkelt? Det som är "bra" om jag har en äs är ju att jag inte behöver känna lika mycket att det är mitt fel.. eller hur jag ska förklara. Att det liksom finns en orsak till varför jag gör som jag gör osv.



Tack detsamma! =)

Sv. Jo, men då har vi väl lite samma tankar, om det där med övervikt. Jag är övertygad om att det är genetisk, alltså gör jag allt för att inte bli sån. Speciellt eftersom jag redan "provat på" att vara tjock, då jag blev det av mina mediciner. Never again!



Ja, jag har försökt prata lite med min mamma om det, för innerst inne så vet jag ju att detta är fel, det är inte så här man ska gå ner i vikt, genom att svälta sig själv.

Men hon förstod ju inte heller riktigt...

Så ja, det är svårt... =/

Jag får väl säga att jag "platsar" på flera utav de punker som var "Varningssignaler".



Så jag vet inte.. men klart att mitt beteende inte är normalt.

Jag får väl säga att jag "platsar" som UNS.