The taste you left in my mouth was rotten
Den här ångesten jag känner tar över hela mig. Jag orkar inte längre. Jag orkar fan inte. Hur kan mat ta över hela ens liv på det här sättet? Åh, jag mår så dåligt idag. Jag ska bege mig ut på en promenad i -17°C. Hoppas jag mår bättre efter det.
oooh - i know haha!^^
sv. ja samma här! men de vita är bättre för halsen, för de e starkare. Ja kunde inte bestämma mig, go eller bra, så ja fick köpa båda xD
jag kan bara ställa samma fråga.. det är rätt sjkt egentligen. :/ och förjävligt att det ska behöva vara så..
Riktigt cool bild =D
tack desamma :)
jag är inte så duktig på det du lider av, men kan ingen hjälpa dig att må bättre? det kan ju inte vara bra att må så dåligt. kramisar
Svar: Awe, men ja precis!! Så är det för mig också.
Så jävla jobbigt. :/
jo men absolut. och jaix, här stannar vi inne idag.. har inte hittat nån anledning till att ströva ut i kylan idag ;)
En fråga bara! Du har inte msn eller så?
Ifall du ville prata där?
Hej igen!
Jag tror att det är viktigt för ditt mående att det kommer fram, även för eller kanske just för din morsa? Har ju inte en aning om hur er relation är, hurpass ärliga ni är med varandra i "vanliga fall", förvånas lite nu och då av min dotter då jag oftast vandrat omkring och trott att hon verkligen släppt in mig i sitt liv och sin verklighet.. Vet ju innerst inne att man inte kan kräva det dock, snart vuxen, rätt till eget liv och egna känslor utan sin morsas jädra godkännande, men vi är ju som vi är, vill så gärna få finnas där... i vått som i torrt.
Men du har en viktig poäng i att du också måste respektera henne, likväl som du vill att hon ska acceptera dina val, men visst förstår du att det inte är "friska" val som du gör, även om de är oerhört förankrade i dig och din upplevelse av dig, och hela självkänslan..
Jag är inte nere i träsket, nä, jag är inte matmissbrukare, oavsett för lite eller för mycket, men jag har fått mina smällar genom livet av ja, allt utom eget missbruk. Drogfri har jag hållit mig, kontroll är väldigt viktigt, livsviktigt och det kommer sig av att jag tidigt började ta ansvar över både mig och min sjuke far. Nu pratar vi om från 12-års åldern så du kanske förstår?
Att hata sig själv, att inte duga till, att gränsa till BDD, Body Dysmorphic Disorder, och därigenom behandla sig själv väldigt illa är min verklighet. Att jobba sönder sig rent fysiskt, att "drabbas" av en av de mest förhatliga sjukdomar som finns när det gäller en människa som MÅSTE ha kontroll, epilepsi, finns också med i mitt liv, och jag har nog varit nere i kanhända ett annat träsk, men ändock tassat omkring där nere i mörkret..
Vi finns i massor, oavsett om vi är döttrar, mödrar, bröder eller fäder, och det jag önskar
är "bara" att vi släpper in nån i vårt liv, för
vet du vad? Ensam är inte stark, ensam bara är
och förblir just ensam :-(
Kramen till dig från tantan!
